![]() |
| Britt-Lis Viola Jönsson |
SNART I SHANGHAI, KINA
2013-05-24, kl 10:30 svensk tid
På Brandstationen i Kolsva bodde min Farmor, Britt-Lis, vilket i sig såklart var nog så spännande för ett litet gossebarn men inte nog med det, tvättstugan låg nere i vagnhallen. Plötsligt var det oj så spännande att följa med ner och hämta tvätten och samtidigt råka ta en omväg förbi de stora röda brandbilarna. Någon större aktivitet var det sällan, det var bara en deltidsbrandkår i Kolsva och stationen var många gånger obemannad, men så plötsligt hörde man att det rasslade till nere i garagedörrarna och då var det snabbt till fönstret som gällde för att se om det var utryckning på gång.
Under hela min uppväxt bodde Farmor själv eftersom Farfar gått bort redan innan jag kom till världen. Hon var alltid glad för att få besök och ju äldre man blev kunde man själv ta sig till Kolsva, till en början medelst cykel de 15 kilometerna, och sedan med bil. Gott kaffebröd fanns det just som alltid, det kunde man lita på och bara en sån sak är ju incitament nog för att sätta sig på Sadel-jollen! Något man också kunde räkna med att det fanns var skvallertidningar och en gigantisk burk med osorterade knappar i kopiösa mängder, vilken man kunde roa sig med att vända upp och ner på för att sen plocka runt med i flera timmar. Barn är lättroade sägs det ju och det får väl detta anses vara ett bevis för. I en av byrålådorna i hallen fanns en uniformsmössa (av båtmösse-modell) som tillhört en brandman och denna mössa kunde utan något större mått av fantasi tas för en polismössa. Leka Polis var ju alltid en höjdare! Det är lustigt men när jag sätter mig för att skriva det här inlägget är det just dessa saker jag först kommer att tänka på. Naturligtvis finns det mängder av minnen och händelser jag upplevt tillsammans med Farmor men vissa saker gör sig snabbare påminda än andra tydligen. För att inte tala om söndagmiddagar med Porterstek och gelé serverat på finporslinet. Allt som oftast följt av Päronhalvor i ugn, toppade med After Eight i sällskap av vaniljglass.
Bredvid Brandstationen låg ett hus där Farmors kusin Yvonne och hennes man John bodde. Denna trio höll ihop i vått och torrt. De gick "Bruket runt" nästan varje dag, gick fram och hämtade slant i centrum eller handlade på Kolsva handel. Tippade gjorde man hos Spel-Uno och medan John fanns i livet gjordes många utflykter med bil till sommarstugan vid Lillsvan. Att träffa Yvvone & John var en självklar del i att besöka Farmor och Brandstationen i Kolsva med det intilliggande huset på Höglundavägen kommer alltid att förknippas med dessa individer även om Yvonne, efter att John gick bort, flyttade till lägenhet närmare Korsvägen och Farmor flyttade in på äldreboende.
Under de sista åren har Farmor bott på Strömmen i Kolsva, ett hem för äldre med olika grad av demens. Varefter åren gick märktes att Farmor fick problem med minnet och att man ofta fick höra samma berättelser och samma frågor flera gånger hela tiden. Demens är ett känsligt och skrämmande ämne, för vem vill vara glömsk? Vem vill förlora alla minnen, alla erfarenheter, alla kontakter, sin identitet? Att erkänna för sig själv att kroppen håller på att koppla bort hårddisken och behöva inse att man snart inte kommer att kunna ta hand om sig själv, inte kunna leva i sin egen lägenhet, inte kunna laga sin egen mat måste vara fruktansvärt svårt. Fruktansvärt påfrestande. Fruktansvärt fruktansvärt.
På slutet kände hon inte igen oss längre och även om hon inte heller tidigare sagt speciellt mycket så kunde man alltid se ett leende av igenkännande. Något som också försvann. Jag får erkänna att jag inte besökte Farmor speciellt ofta de senaste åren, förmodligen för att det var jobbigt att se sin tidigare så glada och trevliga Farmor ligga till sängs, med ett uttryckslöst ansikte pratandes osammanhängande meningsliknade ljud som inte någon längre kunde förstå. Att se ett välbekant och familijärt yttre fyllas av ett så främmande och obekant inre.
I början på den här månaden somnade Farmor in, som den sista i Kolsva-trion, och idag den 24 maj hålls begravningsgudtjänsten i Malma Kyrka mellan Köping och Kolsva. En dag som denna är det naturligtvis extra svårt att vara sjöman. Att sitta många hundra mil från sina nära och kära, i en helt annan tidszon, och helst av allt vilja vara närvarande för att ta farväl. Som en liten tröst kommer jag att kunna närvara vid urnsättningen och ta mitt farväl när Farmor återförenas med Farfar på Nya Kyrkogården i Köping. Man missar en hel del när man är borta halva året men konstaterar att man också får vara med på en hel del under den andra halvan när man är hemma. Till exempel kommer jag kunna vara med när lillasyster Josefine blir fru Abedini i slutet på juni, vilket såklart glädjer mig enormt.
Vila i frid älskade Farmor!
Tänk gärna på
Alzheimerfonden och forskningen kring denna sjukdom extra mycket idag!
.jpg)
.jpg)
